Eira skötte sig exemplariskt. Barnen fick sitta i en ring med sina föräldrar någonstans på en armlängds avstånd. De kommande lärarna gjorde allt rätt genom att försöka skapa lugn i den nya gruppen genom att genomföra övningen: "Hej jag heter [NAMN] och jag gillar [VAD DU NU GILLAR, FÄRG, MAT, SPORT, etc]".
Allt gick bra. Barn efter barn viskade fram vad de hette och att de gillade hästar, kaniner och rosa färger. Eira tog ton och ropa ut att hon minsann gillade hallonglass!
Sedan kom turen till redan nu identifierade problem. Tre pojkar som uppenbarligen gått på samma dagis i flera år och som var mycket ovilliga att lyssna på och lyda instruktioner från lärarna.
Det de kunde komma fram till var "jag heter X och jag gillar att mörda människor!"
Ingen reaktion ifrån vakthavande föräldrar på plats!
Seriöst!
Själv var jag sugen på att ta Eira i hand och säga den här klassen ska inte du gå i.
Men jag försökte hålla mig kall, och det gjorde jag. Men för i helvete!
Hade mitt barn sagt något sådant hade jag direkt rusat upp och bett om ursäkt, tagit barnet utanför rummet och haft en allvarligt diskussion med densamme.
Men här var det liksom inget. Ingen förälder som ville kännas vid denna levande varningsklocka som omgående skulle behöva psykologhjälp. Alla huvuden ner i en telefon för att kolla facebook-status eller liknande.
Fy fan. Nu börjar jag fatta vad lärarna går igenom i dagens samhälle.
