Jag har under de tio senaste åren gått omkring och skrytit med hur jävla vass jag är på att lira fotboll. "Passa mig så blir det mål"- jargongen ni vet. Igår var det således dags för min storstilade come-back i och med min debut i korpserien. Jag fick till och med "mitt nummer", 7, the one and only. Emma har här flera gånger försökt att få det till att jag tycker detta nummer är bra eftersom Beckham körde med det i United men i helvete heller! Detta nummer har jag kört med sen P7 och då fanns ingen Beckham på var och varannan kvinnas läppar! Åter till historien. Efter ungefär 4 minuter började jag känna första symptomen av total utmattning och efter några ruscher till utan boll insåg jag att jag saknade lite av konditionen från fornstora dagar. Än värre saknade jag bollkontrollen också. Jag var en katastrof på plan helt enkelt. Värst blev det nog när jag skulle ta rollen som defensiv mittfältare. Jag har alltid spelat "på topp" så jag vet inte så värst mycket om markeringsspel och sånt tjafs. Jag fick gå upp på topp efter bara några minuter igen såklart eftersom jag sprang omkring som en strålskadad fiskmås långt ifrån alla farligheter.
Idag har jag hittat en massa nya muskler och muskelfästen som gör sig hörda. Det är svårt att beskriva. Jag har nog inte haft så ont i kroppen sedan jag åkte snowboard första gången då jag fick vara sängliggandes en hel dag efteråt p.g.a. träningsverk. Nu sitter jag och dricker lite öl i förhoppning att smärtan ska ge med sig lite. Glad Midsommar på ER!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar