Förra veckan genomförde övriga klassen samma moment, men då vägrade Eira och spindelkänslan bet tag i mig direkt.
Det är alltså här det börjar - Tänkte jag. Vi sitter på sidan av, _känner efter_, och kollar när de övriga barnen gör utveckling.
Jag fick lugna mig, för jag vill ju inte bli en sådan här pappa som står på sidan av och domderar och pressar sina barn mot deras egna vilja.
Idag beövdes ingen press. Vi pratade om det innan och "på tre" satte vi dyket helt perfekt. En solklar 10:a.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar