Orden är makens rätt så precis 24 h efter målgång, och han syftar på tiden. Han har nu lyckats med att förtränga triceps-mjölksyran vid Smågan, vurpan efter Evertsberg, bakhalt vid Mångsbodarna och framförallt att han dyrt och heligt lovade sig själv att aldrig mer åka skidor efter målgång (se bild). Men han är alltså inte långt från att anmäla sig till sitt livs andra Vasalopp nu, denna gång helt utan spår av ankommande 30-årskris och med målet att trimma tiden!På ett sätt så är det inte så överraskande att han är sugen på en sväng till. Det är ett fantastiskt evenemang fyllt med hjältar, förenande av stora hjärtan, enorma viljor och sist men inte minst grymma mängder med jävlaranamma. Som åskadare bjuds man på en helt otrolig dag, frisk luft i massor blandat med motionärsdramatik på hög nivå. Från spåret såg vi inte bara maken utan även Homer Simpson, långväga gäster från Sydafrika och ett gäng vikingar slita sig runt det 9 mil långa spåret från Sälen till Mora. Jag och svärföräldrarna var långt ifrån ensamma i spåret, det hejades, fikades och spekulerades i allt från väderlek till sluttider från ett lojalt gäng vid sidan av spåret. Roligast var en grupp gubbar i sina bästa år som gjord vågen för varenda kvinnlig åkare som tog sig förbi, jag misstänker att alkoholhalten i deras "sportdryck" låg lite över det tillåtna!
Så hur gick det då? Jo, han kom i mål i Mora efter en enorm kämparinsats! Jag är ohyggligt imponerad och har således lovat mig själv att lyssna på alla detaljer om skavsår och ömmande muskelfästen utan knussel... Under den 8 timmar långa hemfärden till Lund har jag fått noggranna genomgångar av blåssitatuationen på tår och fingrar samt läget med ömmande muskelfästen, men efter gårdagens hjältedåd kan jag inte annat än känna stolthet och sympati med den sargade maken.
Och nu börjar alltså satsningen inför Vasaloppet 2010! ;-)
/Emma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar