Hmm. Efter att genom en säker kanal ha utvärderat metallicas senaste album under två härliga dagar känner jag att jag måste få yttra mig om alstret. Först av allt: Ja, det är bättre än St. Anger. För att sammanfatta det hela låter det som en blandning av de sämsta från svarta och justice skivan (och det finns ju inte mycket dåligt från dessa) och det bästa från Load. Riffen är sköna, men Hetfields röst funkar inte med musiken längre. Det finns för övrigt inte en enda tillstymmelse till hook i sången, mest smö-löjliga utbrott som "What doesn't kill you make you stronger!!!" eller "Forgive me now!!!". bla bla bla.
Skivans största behållning är att Hammet får spela gitarrsolon igen, vilket han gör så fort en lucka finns. Sedan tycker jag nog att Hetfields trash-hand låter bra också, som från gamla dagar! Kanske är de på väg tillbaka, men jag tror det är för sent. Slayer kommer alltid att ligga före.
Betyg: 3/5.
Jag vill även varna mig själv för att detta inlägg kan bli en belastning i framtiden om det skulle visa sig att skivan blir bättre efter några genomlyssningar. Det finns viss potential i den teorin.
1 kommentar:
Sitter hemma och jobbar. Det finns inte mycket i mina tankar just nu förutom reduktion av diverse oxider.
Nu verkar det som att jag och omvärlden helt plötsligt delar intresse för ett gemensamt ämne igen, i och med den här skivan. Därför tänker jag ta chansen att kapa din blog för att få minska min känsla av isolation. Det är alltså inte ett försök att såga din recension. Kanske gängkloppa den lite. Eller skölpa. Eller profilhyvla. Men inte såga...
Lyssnar igenom skivan helt för 2a gången. Har hört spridda låtar flera gånger. Har du ångrat dig än?
Vid det här laget går det inte att komma ifrån att det är precis den här skivan jag har velat ha sedan 1992!
Nu har det kommit så långt att det bara är mittpartiet i "the day that never comes", samt det mesta av "unforgiven 3", som jag tycker är under bra standard. Resten av skivan är skitbra, på en nivå som maximalt skådas en par gånger per år.
Redan kvalificerade helstabila låtar är nr 1, 3, 5, 6, 8, 9. Det kommer bara att bli bättre.
Jag kan hålla med om att låt nr 3 lider av textproblem. Men eftersom det är hårdrock kommer man undan med mycket, så länge det inte är om löööve eller ynk.
Slutligen måste jag utannonsera att jag tycker att sången är asbra (utom mitten på låt 4). Det är som med Dio på Dehumanizer. Både Dio och Hetfield hade redan perfekta stilar, men de ändrade sig helt spontant till en andra perfekta stilar. Man kan klandra dem för att de tog onödiga risker kanske, men inte för resultaten.
Nu säger jag hej då till resten av världen igen, och återvänder till mina grafer. Vi hörs när jag sent om sider når fram till mitt "soothing light at the end of my tunnel"!
brorsan
Skicka en kommentar