Sitter på X2000 och har mycket lite att göra. Att åka tåg är lite jobbigt. Platsen brevid mig är ledig och jag är livrädd att någon skum människa ska komma ombord och sätta sig här. En gång kom t.ex. en snubbe och satt sig brevid mig och lade upp ett vedträ på bordet. Det var en typiskt skum typ. Varelser som klär sig konstigt, luktar, har liv för sig faller också inanför den ramen. Vid varje stop synar jag passagerare som kommer ombord, gärna redan på perrongen när tåget kommer in. "fail" eller "pass" brukar jag snabbt betygsätta dem. sedan är det bara att hoppas.
Just nyss klev en stor kille på. Han har en riktig kalaskula och andas mycket ansträngt. jag identifierar honom på långt avstånd som en säkerhetsrisk, det blir utslaget "fail". Han minskar sin fart ju närmare min plats han kommer och kollar efter sitt nummer. Jag griper tag i armstöder, blundar och blir för några sekunder en troende ateist. Den rosslande andningen är mycket nära, den är alldeles inpå mig. Jag öppnar ögonen pustar ut. Han slår sig ner på platsen bakom mig. Nu behöver jag bara sitta i tre timmar och lyssna på andningsproblem. Undrar om hans lungor har så lång tid kvar? Tänk om han helt plötsligt börjar kränga där bakom mig och leta efter luft. Vad blir min roll i det hela? Mun mot mun metoden är inte aktuell kan jag säga.
I och med det uttalandet kommer jag på att det skulle vara roligt att ta ett kort på denna individ så ni som läser detta också får se honom. Jag börjar skissa upp en vildsint plan i huvudet om hur jag sätter telefonen i ljudlöst och sträcker lite på mig som en galen katt och dammar av ett kort. Precis innan jag ska till att sjösätta planen fegar jag ur. Tänk om han kommer på mig och så blir det ett jävla liv. "Vad fan göru?!" skulle han kanske öppna och sedan är jag väl finito. Nej ni får föreställa er denna skapelse istället. En jättebadboll helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar