![](https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjSXSqdFG_NONOV0oYpV3O9jbZ1C983Ka2ZGZF__3Kygy49SxYCP8I2Gjis-7nVU9F33L85M0AY5GCdPqYDYxQKfL2R9nj_4TecFC6RRMO0luTOAn1rp8imTuCrdU6o9FSZDLPKbT53Y1w/s320/DSC03037.JPG)
När jag var liten och pappa skulle förhöra mig på ackusativobjekt, dativobjekt, presens, futurum och allt annat tjafs som du behövde kunna för att prata svenska kom jag starkt ihåg att han gjorde en heroisk insats mitt i läxförhöret när jag inte kom på svaret. Han lade helt enkelt ner boken och uppmuntrade mig med något uttryck i stil med
"Det här är ju egentligen bara ren nonsens som du kan glömma efter morgondagens läxförhör. Jag har då aldrig behövt denna kunskap för att överleva eller arbeta". -
Något åt det hållet var det.Precis så tänkte jag sedan också när jag gick på universitetet (eller rentutav gymnasiet) när jag tvingade mig själv igenom några kurser med mattematik:
"Det här kommer jag aldrig att behöva i framtiden."Men nu sitter jag här med en arbetsuppgift och försöker komma ihåg allt det där med Laplace transformer, Taylorsatser eller helt enkelt bara hur faen en andragradare ska knäckas.
Pinsamt, men det kommer tillbaka fort som tur är.